Bakterien döptes Ideonella sakaiensis och upptäcktes när forskarna rotade runt på en återvinningsstation. De analyserade prover från jord och avlopp i närheten av stationen och där växte bakterien som livnär sig på plast.
När bakterien undersöktes på laboratorium visade det sig att den har två sorters enzymer som gör det möjligt att bryta ned plast. Enzymer är en sorts protein som kan beskrivas som cellernas verktyg för att utföra alla möjliga sorters arbeten. Ett enzym vi har i kroppen är till exempel laktas som bryter ner laktos i mjölkprodukter.
Enzymerna hjälper bakterien bryta ned PET till små byggstenar som bakterien själv använder för att växa.
Globalt produceras över 300 miljoner ton PET varje år och bara lite över hälften når en återvinningsstation.
PET, eller polyetentereftalat, är en sorts plast som används i allt från flaskor till kläder och har förr varit svår att bryta ned med biologiska metoder. Istället återvinns PET genom att smälta det och göra nya, till exempel flaskor.
Globalt produceras över 300 miljoner ton PET varje år och bara lite över hälften når en återvinningsstation.
Bakterierna verkar arbeta som bäst vid trettio grader Celsius men behöver ungefär sex veckor för att bryta ned en tunn film plast. Det kan verka långsamt men det är en stor förbättring från tidigare försök att biologisk bryta ner plast. Dessutom hoppas forskare genetiskt manipulera bakterien i framtiden för att bryta ned plast ännu snabbare eller kanske bara använda sig av syntetiska varianter av bakteriens speciella enzymer för att bryta ner plast själva.
Plastmaterialet har bara funnits på jorden i omkring 70 år. Men under den tiden har bakterier genom evolution anpassat sig till att äta den rikliga födan.
Ett annat exempel på en biologisk art som har anpassat sig till vår syntetiska miljö är mjölmaskar som kan äta frigolit. Ungefär ett hundra mjölmaskar kan äta nästan 40 mikrogram frigolit om dagen. Det är i storleksordning samma som en tablett Alvedon. Dessa maskar är lika friska och nöjda med att äta frigolit som maskar som äter havrekli eftersom de kan producera egen näring av plasten för att växa. De producerar dessutom annat nedbrytningsbart avfall som har visat sig vara god nog att odla växter i.
