Mats Andersson menar att det är viktigt att ha respekt och vetskap om PTSD.
Jag heter Mats och är särbo till Marie som har PTSD. Som anhörig till någon med PTSD så påverkas man naturligtvis utav den. Marie och jag åker tåg till Göteborg som ligger 45 minuter tågfärd bort från där vi bor. Vi ska göra flera ärenden, vilket innebär mänga möten och oftast mycket folk. På tåget är det trångt och många som åker. Vi har rullstol båda två vilket gör att vi inte har något val i var vi kan sätta oss, utan det blir vagnen med mest rörelse och stressade resenärer.
Vi har olika ärenden så vi delar på oss. De flesta ärenden görs i Göteborg så vi är vana vid staden. Efter en tre kvart ringer Marie och får fram att hon inte kan röra sig. Jag frågar var hon är och säger till henne att stanna där hon är så kommer jag dit, och sätter högsta fart mot den plats hon sitter på. När jag väl är på plats så håller jag om henne och bara är där. Jag lyssnar och vi pratar, det viktiga är att vara där och inte bry sig om tiden, det får ta den tid det tar. Vi ska ju in bland folk igen och även åka tåg tillbaka. Marie åker till Göteborg själv med, men hon och jag vet att det kan bli så att jag får åka upp så vi åker tillsammans tillbaka.
Jag tror inte man ska ta för stor hänsyn till PTSD:n men ha respekt och vetskap om dess effekt. Det allra viktigaste som anhörig är att vara sig själv och leva som vanligt. Respekt är något som man däremot ska ha. Det är riktiga rädslor som triggar PTSD:n och det är hemskt att se sin älskade plågas av dem. Ilskan mot de som tillförskansat henne detta är känslor man måste få tillåta sig ha. Att prata om det är väldigt bra. Jag är väl medveten om att Marie inte kan helt lita på mig när jag säger att det är inga problem. För det handlar om att bygga upp tillit till varandra och i längden komma varandra nära, för ju närmare man är, ju lättare är det att förstå.
I vardagen så kan man vara ett stöd då man kan hjälpas åt att försöka undvika de situationer som triggar, till exempel stora folksamlingar. Det finns oftast en alternativ väg och det behöver inte bli så krångligt, utan man får se till att det blir ett vanetänk.
Som anhörig är det inte vår uppgift att gå i klinch med PTSD:n, det lämnar vi till psykologer och psykiatriker att ha hand om. Det lilla kruxet att älska en människa med PTSD och absolut inte älska PTSD:n är en paradox då de är i symbios. Så min älskade särbo vill jag leva med hela vårt liv och då får jag PTSD:n på köpet, vilket är ett konkret faktum.
Mats Andersson lever med sin särbo Marie och har sex stycken barn. Han jobbar som föreläsare och författare.
