Lena Dahlberg
Vi börjar från början, vad är ensamhet?
”Det är ofta man blandar ihop ensamhet med andra termer. Folk kan vara socialt isolerade, kan leva ensamma, ha få sociala kontakter och må hur bra som helst. Det är inga problem om det är självvalt. Men den ofrivilliga ensamheten, det är den som är problematisk. Det som man brukar mena med ensamhet inom forskning är känslan, den negativa, upplevda känslan av ensamhet.”
Idag har depression och ångest fått allt större plats i samhället och sjukvården. Vi kan ofta läsa om att depression ökar bland kvinnor och ångest blir allt vanligare bland unga. Men ensamhet ska inte blandas ihop med dessa andra diagnoser. Lena berättar att depression är en riskfaktor för ensamhet och ensamma personer har högre risk för depression. De ligger nära varandra men de är ändå olika tillstånd.
Bilden vi har av ensamhet är skev på flera sätt. Till exempel vem som främst är utsatt för ensamhet i samhället.
”Det finns en bild av att äldre är mycket utsatta och särskilt ensamma. Och den bilden är delvis sann men inte riktigt. Tittar vi på hela befolkningen ser vi högre rapporterad ensamhet bland unga upp till 25 års ålder. Sen ligger det ganska lågt fram till 75 års ålder och då ökar det igen. Så om vi pratar om ”äldre” är det faktiskt en stor åldersgrupp som vi måste dela upp. Bland nyblivna pensionärer till exempel är ensamheten låg.
Kön är också en faktor, äldre kvinnor rapporterar mer ensamhet än äldre män. Men den absolut största riskfaktorn för ensamhet bland äldre är att bli änka eller änkling. Och det kan förklara både effekten av kön och ålder.”
Det är i åldern 75-80 som personer oftast blir änka eller änkling och eftersom kvinnor lever längre så är det oftare de som lämnas ensamma.
Om ensamhet var just det, att vara ensam, kan man tro att det enkelt går att lösa genom att komma ut och träffa fler människor. Men riktigt så enkelt är det inte.
”Till viss del har det sociala nätverket en betydelse. Det är en riskfaktor för ensamhet om du har få sociala kontakter. Men det är också en fråga om vad du vill ha för sociala kontakter. En definition av ensamhet är att den uppstår när det finns en skillnad i din önskade nivå av sociala kontakter och din faktiska nivå. Det kan handla både om kvantitet och om kvalitet, hur många vänner du har, hur ofta ni träffas och hur djupa kontakterna är. ”
Ensamhet uppstår när det finns en skillnad i din önskade nivå av sociala kontakter och din faktiska nivå.
Därför kan ensamhet uppstå även om du har många vänner men du har ingen nära vän som du kan förtro dig till, eller ni träffas inte lika ofta som du skulle vilja.
Ensamhet kan delas i två kategorier, social och emotionell ensamhet. Den sociala delen handlar om att tillhöra en grupp och känna trygghet där. Emotionell ensamhet däremot handlar om att ha en nära vän som man kan berätta sina innersta tankar för. Vid behandling av ensamhet menar Lena att det kan behövas olika insatser beroende på vilken ensamhet du känner.
”Genom att utöka det sociala nätverket skulle vi kunna råda bot på den sociala ensamheten. Men människor kan befinna sig i ett socialt nätverk med massor av kontakter men ändå känna sig ensamma för att de inte har en nära vän att vara förtrolig med. I det läget hjälper det inte att få fler kontakter i sig. Däremot kanske det ändå går att börja med att utöka det sociala nätverket för att det kan möjliggöra att du träffar någon du kan få en nära relation med men mer umgänge är inte nödvändigtvis lösningen för all ensamhet.”
Det finns också en tendens att tro att vi i Sverige är speciellt ensamma. Ensamhushåll har blivit allt vanligare och vissa uppskattningar menar att inom några år är hälften av alla hushåll i Sverige ensamboenden.
Det finns få platser på ålderdomshem och många äldre bor därför ensamma istället för att som i många andra länder i Europa flytta in med sina barn på ålderns höst. I till exempel Italien rapporterar de flesta äldre att de träffar familjemedlemmar en gång om dagen medan vi i Sverige träffar familj och släkt vid några högtider om året. Trots det är ensamhet inte vanligare i Sverige jämfört med andra europeiska länder.
”Sverige ligger absolut inte i topp när det gäller ensamhet i Europa. En europeisk studie visade att Italien ligger i topp med 25% rapporterad ensamhet jämfört med 10% i Sverige. Det är nog ytterst få äldre i Sverige som vill bo med sina barn. Vi har ett ideal om självständighet och oberoende och att bo med sina barn skulle därför snarare ses som ett misslyckande. Om man frågar äldre vem de helst skulle vilja tar hand om dem om det skulle behövas svarar de flesta kommunen inte familjemedlemmar.”
Det för oss tillbaka till den där definitionen av ensamhet som uppstår när dina önskemål om socialt umgänge inte realiseras i verkligheten. Detta kan förklara den relativt låga nivån av ensamhet bland äldre i Sverige jämfört med till exempel Italien. Det är en del av vår kultur att stå på egna fötter även när man blir riktigt gammal medan vid Medelhavet önskar sig äldre mer kontakt med familjen.
Om man frågar äldre vem de helst skulle vilja tar hand om dem svarar de flesta kommunen inte familjemedlemmar.
Tidigare i år publicerades en artikel från det ansedda MIT i Massachusetts där forskare påstod sig ha identifierat det center i hjärnan som huserar våra ensamhetskänslor. De hade studerat möss som var isolerade från andra möss i 24 timmar. Under isoleringsperioden ökade aktiviteten i ett litet centrum långt bak i hjärnan som kallas Rafekärnan. Upptäckten ger oss nya redskap för att lära oss om ensamhet och hur vi kan behandla det. Men att vi i framtiden skulle kunna lägga band på våra ensamhetskänslor med något slags läkemedel tror inte Lena mycket på.
”Ensamhetskänslan står i ett socialt sammanhang och jag tror inte man kan råda bot på det genom att ta ett piller. Vid depression till exempel är det ju jättebra att det finns antidepressiva mediciner som kan ta dig över en puckel men man måste ändå se det i ett sammanhang och vad känslan bottnar i. Ensamhet hör ihop med sociala faktorer och det är vad ensamheten beror på som måste vara ingången.”
Den forskning som istället behövs nu är studier som visar vilken behandling som faktiskt fungerar. Ofta sätts interventioner in utan att följa upp och utvärdera resultat. De studier som har gjorts visar dessutom motsägelsefulla resultat. En del menar att gruppaktiviteter fungerar bäst medan andra pekar på enskilda aktiviteter.
”Det som saknas är studier som följer personer över lång tid. Där brister forskningen just nu. Det behövs också studier av interventioner – vilka aktiviteter och insatser fungerar för att minska ensamhet?”
Men vi ska trots allt inte blåsa upp ensamhet som ett fenomen. Det finns en bild av äldre att de är ensamma och isolerade och ibland ser vi siffror på att 30-40% av befolkningen känner ensamhet. Men då har man blandat ihop olika koncept. Den siffran kan inkludera till exempel människor som har ett litet kontaktnät men inte känner ensamhet för det.
”Jag tycker det är viktigt att inte göra det till ett större problem än vad det är. Bilden av äldre är att de är betydligt mer ensamma än de faktiskt är. Till och med när man har frågat äldre hur de själva mår säger de att de är mycket mindre ensamma än andra i sin ålder. Så den bilden finns även bland äldre. Siffran ligger på cirka 10-15%. För den gruppen är det så klart en viktig fråga som inte ska negligeras men det är inte alla äldre som sitter ensamma och isolerade och det är viktigt att inte underbygga den stereotypen.”
