Jag hade ett självskadebeteende i 22 år innan jag för snart 9 år sedan vid 35 års ålder, äntligen fick hjälp att bryta det destruktiva beteendet. Förutom självskadebeteende så hade jag PTSD (Post Traumatisk Stress Syndrom), depression, ångest och på slutet även ett läkemedelsmissbruk.
Malin Emanuelsdotter, 43 år, Hjärnkollsambassadör.
Våren 2007 var jag inlagd på psykavdelningen efter ett självmordsförsök. Jag mådde fruktansvärt dåligt och jag hade x-vak dygnet runt, vilket innebär ständigt sällskap av personal. Då hände något som senare kom att påverka mitt liv i en väldigt positiv riktning och som är orsaken till att jag i dag gör det jag gör.
Jag var ledsen och frågade ofta personalen vad det var för mening med att jag skulle behöva må så fruktansvärt dåligt, varför kunde de inte bara låta mig dö, varför skulle jag behöva ha det så här? En dag var det en skötare som satt x-vak hos mig, Olle, som faktiskt tog sig tid att svara på mina eviga funderingar.
Olle sa: ”Jag vet inte varför du ska behöva gå igenom det här eller varför du ska behöva ha det så här, men en sak är jag säker på och det är att en dag kommer du, tack vare vad du går igenom nu att kunna hjälpa andra. En dag kommer din story kunna ge hopp till andra som är i samma situation som du är nu.”
Där och då så tänkte jag inte så mycket på vad Olles ord skulle kunna betyda, men jag skrev ner dem i min dagbok och några år senare så började jag tänka på vad det var som Olle faktiskt hade sagt. Kunde mitt forna helvete faktiskt vara till hjälp och stöd för någon?
För cirka tre år sedan började jag föreläsa genom SHEDO (en organisation som arbetar med självskadebeteende och ätstörningar), utifrån min egen erfarenhet av självskadebeteende. Jag gjorde som Olle hade förutspått flera år tidigare, jag började sprida hopp till drabbade och anhöriga, sprida kunskap om självskadebeteende och psykisk ohälsa till yrkesverksamma och allmänheten, visa att det går att börja må bra och även att bli frisk, även om det tar tid.
Hur hade mitt liv sett ut i dag om inte Olle hade tagit sig tid att verkligen bemöta mina tankar, känslor och funderingar den där vårdagen 2007? Vad hade hänt om Olle inte hade sagt de där viktiga orden som byggde på att mitt liv faktiskt var värt något, trots den psykiska ohälsa som jag faktiskt hade?
Idag är jag Hjärnkollsambassadör och arbetar heltid på NSPH i Göteborg (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), vilket innebär att jag både i mitt yrke och på min fritid kan sprida både hopp och kunskap, samt arbeta för att människor med psykisk ohälsa ska få det bättre.
